rahetā, loko jemane bhagavān kahīne ādaratā — evā utkr̥uṣhṭa puṇyanā dhaṇī badhī bāhya r̥̄iddhine chhoḍī, upasarga- pariṣhahonī darakār karyā vinā, ātmānun dhyān karavā vanamān chālī nīkaḷyā, to temane ātmā sarvathī mahimāvant, sarvathī visheṣh āshcharyakārī lāgyo hashe ane bahāranun badhun tuchchha lāgyun hashe tyāre ja chālī nīkaḷyā hashe ne? māṭe, he jīv! tun āvā āshcharyakārī ātmāno mahimā lāvī, tārā potāthī tenī oḷakhāṇ karī, tenī prāptino puruṣhārtha kar. tun sthiratā-apekṣhāe badhun bahāranun na chhoḍī shake to shraddhā-apekṣhāe to chhoḍ! chhoḍavāthī tārun kāī chālyun nahi jāy, ūlaṭāno param padārtha — ātmā — prāpta thashe. 349.
jīvone gnān ne kriyānā svarūpanī khabar nathī ane ‘pote gnān tem ja kriyā banne kare chhe’ em bhramaṇā seve chhe. bāhya gnānane, bhaṅgabhedanān palākhānne, dhāraṇā- gnānane teo ‘gnān’ māne chhe ane paradravyanān grahaṇ- tyāgane, sharīrādinī kriyāne, athavā bahu to shubhabhāvane, teo ‘kriyā’ kalpe chhe. ‘mane āṭalun āvaḍe chhe, hun āvī ākarī kriyāo karun chhun’ em teo khoṭī hūmphamān rahe chhe.