kahAn jainashAstramALA ]
iShTopadesh
[ 139
vistAr chhe. ame tene paN abhinandIe chhIe (tene paN ame shraddhAnI draShTie AvakArIe
chhIe) – evo bhAv chhe.
bhAvArtha : — jIv ane pudgal ekabIjAthI bhinna chhe; tethI jIv, pudgalanun ane
pudgal jIvanun kAI kArya karI shake nahi, chhatAn teo ekabIjAnun kArya kare chhe em mAnavAmAn
Ave to banne dravyonI bhinnatA rahetI nathI ane abhiprAyamAn dravyono abhAv thAy chhe.
evI mAnyatA jyAn sudhI hoy tyAn sudhI jIvane bhedagnAnarUp pariNati thAy nahi.
Atmasanmukh thaI bhedagnAn dvArA Atmatattvano nirNay karavo e tattva – kathanano sAr
chhe. vistAr ruchivALA shiShyone lakShamAn rAkhI AchArye je bhed – prabhedathI kathan karyun chhe e
badho teno (te tattva – sangrahano) ja vistAr chhe. TIkAkAr tene abhinande chhe – saharSha svIkAre
chhe. (50).
AchArya, shAstranA adhyayananun sAkShAt tathA paramparAe prApta thatA phaLanun pratipAdan
kare chhe —
(vasantatilakA)
iShTopadesh matimAn bhaNI surIte,
mAnApamAn tu sahe nij sAmyabhAve,
वयमभिनन्दाम इति भावः ।।
आचार्यः शास्त्राध्ययनस्य साक्षात्पारम्पर्येण च फलं प्रतिपादयति : —
इष्टोपदेशमिति सम्यगधीत्य धीमान्,
मानापमानसमतां स्वमताद् वितन्य ।
‘जीव जुदा है और पुद्गल जुदा है’ समझानेके लिए ही कहा गया है । जो विस्तार किया
है । उसको भी हम श्रद्धाकी दृष्टिसे देखते हैं ।।५०।।
आचार्य शास्त्रके अध्ययन करनेका साक्षात् अथवा परम्परासे होनेवाले फलको
बतलाते हैं —
इष्टरूप उपदेशको, पढ़े सुबुद्धि भव्य ।
मान अमानमें साम्यता, निज मनसे कर्तव्य ।।