bhāvārthaḥ — pañchaparameṣhṭhī, dashalakṣhaṇasvarūpadharma tathā ātma-
svarūpamān vyakta (pragaṭ) rāg sahit upayog ekāgra thāy chhe, tyāre
te mandakaṣhāy sahit chhe em kahyun chhe ane e ja dharmadhyān chhe. tathā
shukladhyān chhe tyān upayogamān vyakta rāg to nathī arthāt potānā
anubhavamān paṇ na āve evā sūkṣhma rāg sahit (muni) shreṇī chaḍhe
chhe tyān ātmapariṇām ujjval hoy chhe tethī pavitra guṇanā yogathī
tene shukla kahyun chhe. mandatam kaṣhāyathī arthāt atishay mand kaṣhāyathī te
hoy chhe tathā kaṣhāyano abhāv thatān paṇ kahyun chhe.
have ārttadhyān kahe chheḥ —
दुक्खयरविसयजोए केम इमं चयदि इदि विचिंतंतो ।
चेट्ठदि जो विक्खित्तो अट्टज्झाणं हवे तस्स ।।४७३।।
मणहरविसयविओगे कह तं पावेमि इदि वियप्पो जो ।
संतावेण पयट्टो सो च्चिय अट्टं हवे झाणं ।।४७४।।
दुःखकरविषययोगे कथं इमं त्यजति इति विचिन्तयन् ।
चेष्टते यः विक्षिप्तः आर्त्तध्यानं भवेत् तस्य ।।४७३।।
मनोहरविषयवियोगे कथं तत् प्राप्नोमि इति विकल्पः यः ।
सन्तापेन प्रवृत्तः तत् एव आर्त्तं भवेत् ध्यानम् ।।४७४।।
arthaḥ — duḥkhakārī viṣhayano sanyog thatān je puruṣh āvun chintavan
kare ke ‘ā mārāthī kevī rīte dūr thāy?’ vaḷī tenā sanyogathī
vikṣhiptachittavāḷo thayo thako cheṣhṭā kare tathā rudanādik kare tene
ārttadhyān hoy chhe. vaḷī je manohar – vahālī viṣhayasāmagrīno viyog
thatān ā pramāṇe chintavan kare ke – ‘tene have hun shī rīte pāmun?’ em
tenā viyogathī santāparūp – duḥkharūp pravarte te paṇ ārtadhyān chhe.
bhāvārthaḥ — sāmānyapaṇe duḥkh – kalesharūp pariṇām chhe te
ārttadhyān chhe. te duḥkhamān evo līn rahe ke bījī koī chetanatā
(jāgrati) ja rahe nahi. e ārttadhyān be prakārathī kahyun chheḥ pratham to
dvādash tap ][ 271