arthaḥ — je muni durvachan sahan kare chhe, anya sādharmī muni
ādi dvārā karāyelā anādarane sahan kare chhe, devādikoe karelā
upasargane sahan kare chhe; — e pramāṇe kaṣhāyarūp vairione jīte chhe, tene
vipul arthāt ghaṇī nirjarā thāy chhe.
bhāvārthaḥ — koī kuvachan kahe tenā pratye kaṣhāy na kare, potāne
atichārādi doṣh lāgatān āchāryādik kaṭhor vachan kahī prāyashchit
āpe – nirādar kare topaṇ tene niṣhkaṣhāyapaṇe sahan kare tathā koī
upasarga kare tenī sāthe paṇ kaṣhāy na kare, tene ghaṇī nirjarā thāy chhe.
रिणमोयणुव्व मण्णइ जो उवसग्गं परीसहं तिव्वं ।
पावफलं मे एदं मया वि जे संचिदं पुव्वं ।।११०।।
ऋणमोचनवत् मन्यते यः उपसर्गं परीषहं तीव्रम् ।
पापफलं मे एतत् मया अपि यत् संचितं पूर्वम् ।।११०।।
arthaḥ — je muni upasarga tathā tīvra parīṣhah āvatān em māne chhe
ke men pūrvajanmamān pāpano sañchay karyo hato tenun ā phaḷ chhe, tene
(shāntipūrvak) bhogavavun paṇ temān vyākul na thavun. jem ke koīnān karaje
nāṇān līdhān hoy te jyāre pelo māge tyāre āpī devān, paṇ tethī
vyākuḷatā shā māṭe karavī? e pramāṇe mānanārane ghaṇī nirjarā thāy chhe.
जो चिंतेइ सरीरं ममत्तजणयं विणस्सरं असुइं ।
दंसणणाणचरित्तं सुहजणयं णिम्मलं णिच्चं ।।१११।।
यः चिन्तयति शरीरं ममत्वजनकं विनश्वरं अशुचिम् ।
दर्शनज्ञानचरित्रं शुभजनकं निर्मलं नित्यम् ।।१११।।
arthaḥ — je muni, ā sharīrane mamatva-mohanun upajāvavāvāḷun,
vināshī tathā apavitra māne chhe ane darshan-gnān-chāritrane shubhajanak (sukh
upajāvanār), nirmaḷ tathā nitya māne chhe tene ghaṇī nirjarā thāy chhe.
bhāvārthaḥ — sharīrane mohanā kāraṇarūp, asthir ane ashuchirūp
60 ]
[ svāmikārttikeyānuprekṣhā